Fredagsgnäll
Så var det fredagskväll och här sitter jag i min misär. Jag har avverkat lets dance (vem fan kollar på lets dance?) och visste inte vilka hälften av kändisarna var, men för all del. Jag har också kört storkok så jag i framtiden har lite nyttigare alternativ i frysen. En fredag. Och inte nog med det, eftersom mina stekpannor inte längre får användas, har jag kokt kyckling. Koka kyckling, det är INTE hardcore.
Känner att ytterligare ett migränanfall är på väg, och har därför svept ett par treo. Min kropp jävlas med mig, den saken är säker. Migränanfall, ryggsmärtor och IBS svullen mage med knip deluxe har präglat denna vecka. Mycket oangenämnt. Hoppas på ett mirakel, att jag i morgon ska vakna upp och må som en prinsessa. Jag ska på 25års fest och tänkte kvällen till ära klä mig i nåt riktigt slampigt. Och var och en inser ju säkert att detta inte går om man har migrän.
8e februari... Tiden går förbannat långsamt. Skrev i ett tidigare inlägg att jag känner att jag är på väg ner i det ökända svarta hålet. Ja, det känns lite motigt helt klart, men när jag läser gamla blogginlägg från samma tid förra året, inser jag att jag faktiskt mår kung om man jämför.
"Malmö sön, feb 4 2007 19:00: Jag sitter på ett smutsigt golv i en lägenhet helt utan möbler, människor och ljud. Jag stirrar ut genom ett fönster. På betongbyggnaderna.. Jag hör trafikens muller. I handen håller jag en torr salami och brie-baguette från Konsum, det gamla brödet klibbar fast i gommen på mig. Äckligt. Bakfyllan som borde infinna sig lyser med sin frånvaro, men mascaran är likt förbannat fastkletad på kinderna. Varför blir jag inte bakfull längre? Jag super ju mer än nånsin..
Jag gör några tappra försök att sammanfatta gårdagen, men mitt trötta huvud får inte ihop delarna. Hur någon kan lyckas att misslyckas så kopiöst varje gång är fan en riktig gåta.
Är spriten bara ett sätt för mig att fly verkligheten en stund?
I've got my things packed - my favorite pillow.
Got my sleeping bag, and I climb out the window.
All the pictures and painI left behind.
All the freedom and fame I've gotta find.
And I wonder how long it'll take them to notice that I'm gone.
And I wonder how far it'll take me to run away?
This life makes no sense to me.
It don't make any sense to me.
Run away..
I was just trying to be myself. Have it your way I'll meet you in hell.
It's all these secrets that I shouldn't tell I've got to run away.
It's hypocritical of you, do as you say not as you do.
I'll never be your perfect girl, I've got to run away.
I'm too young to be taken seriously, but I'm too old to believe all this hypocrisy.
And I wonder how long it'll take them to see my bed is made.
And I wonder if I was a mistake.
I might have nowhere left to go, but I know that I can?t go home.
These words are strapped inside my head - telling me to run before I'm dead.
Chase the rainbows in my mind and I will try to stay alive.
Maybe the world will know one day?
Why won't you help me run away?
It don't make any sense to me.
This life makes no sense to me.
Run away.
Wasn't it you that made me run away?
I've got to run away
This life makes no sense to me.
It don't make no sense to me.
It don't make any sense to me.
Life don't make any sense to me."
Detta var ett av alla emoinlägg som postades då. Nu, med distans till det hela, inser jag att jag faktiskt mådde riktigt jävla dåligt. Nu är jag bara gnällig och mår egentligen prima. Men alla ska vi väl få beklaga oss ibland?
Känner att ytterligare ett migränanfall är på väg, och har därför svept ett par treo. Min kropp jävlas med mig, den saken är säker. Migränanfall, ryggsmärtor och IBS svullen mage med knip deluxe har präglat denna vecka. Mycket oangenämnt. Hoppas på ett mirakel, att jag i morgon ska vakna upp och må som en prinsessa. Jag ska på 25års fest och tänkte kvällen till ära klä mig i nåt riktigt slampigt. Och var och en inser ju säkert att detta inte går om man har migrän.
8e februari... Tiden går förbannat långsamt. Skrev i ett tidigare inlägg att jag känner att jag är på väg ner i det ökända svarta hålet. Ja, det känns lite motigt helt klart, men när jag läser gamla blogginlägg från samma tid förra året, inser jag att jag faktiskt mår kung om man jämför.
"Malmö sön, feb 4 2007 19:00: Jag sitter på ett smutsigt golv i en lägenhet helt utan möbler, människor och ljud. Jag stirrar ut genom ett fönster. På betongbyggnaderna.. Jag hör trafikens muller. I handen håller jag en torr salami och brie-baguette från Konsum, det gamla brödet klibbar fast i gommen på mig. Äckligt. Bakfyllan som borde infinna sig lyser med sin frånvaro, men mascaran är likt förbannat fastkletad på kinderna. Varför blir jag inte bakfull längre? Jag super ju mer än nånsin..
Jag gör några tappra försök att sammanfatta gårdagen, men mitt trötta huvud får inte ihop delarna. Hur någon kan lyckas att misslyckas så kopiöst varje gång är fan en riktig gåta.
Är spriten bara ett sätt för mig att fly verkligheten en stund?
I've got my things packed - my favorite pillow.
Got my sleeping bag, and I climb out the window.
All the pictures and painI left behind.
All the freedom and fame I've gotta find.
And I wonder how long it'll take them to notice that I'm gone.
And I wonder how far it'll take me to run away?
This life makes no sense to me.
It don't make any sense to me.
Run away..
I was just trying to be myself. Have it your way I'll meet you in hell.
It's all these secrets that I shouldn't tell I've got to run away.
It's hypocritical of you, do as you say not as you do.
I'll never be your perfect girl, I've got to run away.
I'm too young to be taken seriously, but I'm too old to believe all this hypocrisy.
And I wonder how long it'll take them to see my bed is made.
And I wonder if I was a mistake.
I might have nowhere left to go, but I know that I can?t go home.
These words are strapped inside my head - telling me to run before I'm dead.
Chase the rainbows in my mind and I will try to stay alive.
Maybe the world will know one day?
Why won't you help me run away?
It don't make any sense to me.
This life makes no sense to me.
Run away.
Wasn't it you that made me run away?
I've got to run away
This life makes no sense to me.
It don't make no sense to me.
It don't make any sense to me.
Life don't make any sense to me."
Detta var ett av alla emoinlägg som postades då. Nu, med distans till det hela, inser jag att jag faktiskt mådde riktigt jävla dåligt. Nu är jag bara gnällig och mår egentligen prima. Men alla ska vi väl få beklaga oss ibland?
Kommentarer
Trackback
